Av allt som svenska hushåll är skyldiga utgör konsumtionslånen bara omkring sex procent. Ändå står de, enligt Finansinspektionen, för ungefär en fjärdedel av vad hushållen betalar i räntor och amorteringar varje år. Pengarna läcker alltså inte där skulden är störst, utan där räntan är högst. Skuldberget som helhet är förvisso stort, en genomgång av hushållens skulder hos Ekonomifakta visar en skuldkvot på 172,7 procent för 2025, alltså skulder som motsvarar närmare en och tre fjärdedels årsinkomst, men för den som är van att tänka i avkastning ligger den intressanta siffran i fördelningen snarare än i totalen. En balansräkning där en liten post slukar en oproportionerlig andel av kassaflödet är inte ett ordningsproblem — det är ett allokeringsproblem. Och till skillnad från aktieportföljen, där avkastningen är osäker, är räntan på en dyr kredit en känd, garanterad kostnad månad efter månad.
Skillnaden blir tydlig när räntorna bryts ut. I Finansinspektionens kartläggning hade vartannat lån från konsumentkreditinstituten en avtalad ränta över sjutton procent, medan medianräntan hos storbankerna låg runt nio och hos nischbankerna runt tio. Spannet är alltså inte marginellt: det skiljer ett tiotal procentenheter mellan den billigaste och den dyraste kronan i samma hushåll. SCB har tidigare räknat på vad det betyder, och kom fram till att konsumtionslån kostar långt mer än ett bolån — ett bilköp på 200 000 kronor kostade drygt 230 kronor i månaden via bolånet men närmare 970 via ett konsumtionslån. Samma bil, fyra gånger notan. Poängen är inte bilen, utan att det är räntan och inte beloppet som avgör var det gör ont.
Samma matematik som avkastning — fast baklänges
Det är här preferensaktieägarens intuition kommer väl till pass. En preferensaktie som ger sex eller sju procent i årlig direktavkastning betraktas som en attraktiv och förutsägbar inkomst. En kredit som kostar sjutton procent är exakt samma matematik spegelvänd — en garanterad negativ avkastning som betalas ut varje månad, oavsett hur börsen rör sig. Att lösa den krediten blir därmed den mest riskfria placering ett hushåll kan göra: avkastningen motsvarar hela räntedifferensen och realiseras med full säkerhet. Ingen fond och inget sparkonto erbjuder en riskfri ränta i den storleksordningen. När flera dyra krediter dessutom bär olika räntor blir uppgiften att pressa ned den vägda genomsnittsräntan, att byta en hel liten portfölj av tvåsiffriga negativa avkastningar mot en enda, lägre.
Konkret är det den manövern ett samlingslån utför. Genom att samla lån och krediter i ett enda privatlån ersätts de dyraste räntorna med en, och den nya räntan sätts mot hela skulden i stället för mot de minsta och mest utsatta delarna av den. Effekten är störst för just de blancolån och kortkrediter som bär de högsta räntorna, eftersom det är där avståndet till en normal privatlåneränta är som störst. En låntagare som flyttar krediter med sjutton procents ränta till ett samlingslån runt tio sänker inte bara månadskostnaden utan låser in mellanskillnaden som en varaktig, årlig besparing. För den räntemedvetne är det samma disciplin som att kapa en avgift i portföljen, en åtgärd en gång, en effekt varje år.
Där lägre ränta ändå kan bli dyrare
Men matematiken har en baksida som samma investerartänk avslöjar. Finansinspektionen påpekar att ett större blancolån ofta har en högre total kostnad än ett litet trots lägre ränta, eftersom det löper över längre tid. En längre löptid sänker månadsbetalningen men höjer summan som betalas över lånets hela liv: ränta på ränta som arbetar åt fel håll. Den som samlar dyra krediter till en lägre ränta men samtidigt sträcker återbetalningen från tre år till tolv kan därför sänka räntesatsen och ändå betala mer i kronor. Räntesänkningen är verklig; besparingen är det bara om amorteringstakten hålls uppe. Det är skillnaden mellan att sänka priset på skulden och att faktiskt bli av med den. Att risken är konkret syns i statistiken: ungefär var tredje kund hos konsumentkreditinstituten fick ett inkassokrav under 2024, en andel som legat stilla sedan 2020 samtidigt som betalningsproblemen krupit uppåt även hos storbankernas och nischbankernas kunder.
Regelverket har dessutom flyttat på förutsättningarna. Sedan mars 2025 får den nominella räntan på ett konsumtionslån som mest ligga tjugo procentenheter över Riksbankens referensränta, en halvering av det tidigare taket på fyrtio, och avdragsrätten för räntor på lån utan säkerhet fasas ut. Det senare gör dyra krediter ännu dyrare netto, eftersom staten inte längre bär en del av räntan. Bägge förändringarna pekar åt samma håll: skillnaden mellan en dyr kredit och ett billigare samlingslån är efter 2025 större i praktiken än på papperet. För en läsare som redan väger direktavkastning mot risk är slutsatsen bekant. Att samla krediter handlar inte i första hand om bättre koll eller färre fakturor, som marknadsföringen gärna framhåller, utan är en av få placeringar där avkastningen är känd på förhand — förutsatt att löptiden inte tillåts äta upp den.
